>>Back
(in
Swedish)
Text: Per Hedlund
Photos: Ulrika Ljungberg
Spelplats Gobi
En sex dagar lång festival där värdfolk, gästande
musiker och publik gemensamt förflyttar sig per flyg, med buss och
till fots mellan olika spelplatser som är valda för att göra
framträdandena största möjliga rättvisa, en festival
där publiken trakteras av nutida konstmusik, jazz, ljud- och mimartisteri,
dans, traditionell mongolisk musik, mongolisk mannekänguppvisning,
performance, akrobatik, brottning och ryttartävlingar, där gränserna
mellan medverkande, åhörare och åskådare är
flytande - det är "Roaring Hoofs, International Festival of
Actual Music and Gobi Summer Academy", med undertiteln "Eurasian
Creative Conference".
Stockholms Saxofonkvartett var inbjuden att medverka i 2003 års
upplaga för att framföra vår tids musik med bland annat
två uruppföranden i bagaget. Min rapport, skriven av en i högsta
grad medverkande, får av nödvändighet snarare karaktären
av ögonblicksbilder än av en heltäckande analys.
Redan repertoarvalet var ett äventyr: en av de båda arrangörerna,
Freiburgprofessorn Bernhard Wulff, valde ut verk bland dem som kvartetten
föreslagit med tanke på spelplatser och miljö. Vid den
festliga invigningskonserten i ett tempelmuseum i Ulan Bator spelade vi
exempelvis Maurizio Pisatis mycket spektakulära "Sax Stories",
som framförs med musikerna stående i rad bakom varandra och
det nyskrivna verket "Omen", ett "piece in progress"
av Ylva Nyberg. Båda styckena gjorde succé hos den synnerligen
blandade publiken. Ett annat exempel: ute i Gobi-öknen avrundade
vi en konsert i tältlägret med Jan W. Morthensons "Hymn".
För oss européer började resan i Berlin. Vi hade blivit
förvarnade om att en festival av det här slaget kräver
flexibilitet och improvisationsförmåga, något som testades
redan på flygplatsen Tegel. Medan vi medverkande gick runt och presenterade
oss för varandra kom budet att Bernhard Wulff satt fast på
tåget från Freiburg som var två timmar försenat.
Med samtliga biljetter på sig. I sista minuten hann han fram till
incheckningsdisken och vi kunde äntligen gå ombord på
planet. Vår Airbus från Mongolian Airways var inredd till
sardinburk, och många av oss storväxta européer var
närmast mogna för sjukgymnastik vid ankomsten till Ulan Bator
dagen därpå. Välkomstkommittén leddes av festivalchefen
Samdandamba Badamkhorol från New Music Association of Mongolia,
en mycket parant yngre dam med internationell framtoning. Hennes medarbetare
skulle visa sig vara mycket värdefulla som samordnare och tolkar
mellan festivalens båda lingua franca: engelska och ryska.
Från flygplatsen åkte vi i bussar i konvoj anförd av
en fanprydd bil ut till vårt tältläger i en mycket vacker
dalgång utanför staden. Där mötte oss mongoliska
ryttare i Djingis Khan-dräkter som eskorterade oss in i lägret.
Skaror av stora rovfåglar kretsade över våra huvuden
och göken hördes gala i fjärran. Tälten utgjordes
av traditionella mongoliska "ger", på ryska "jurta",
vackert utsmyckade och mycket bekvämare än jag hade anat. Det
största tältet i centrum tjänade som matsal, praktfullt
inrett med möbler i vackra färger och guld. Innertaket var täckt
av ett kolossalt antal skinn av den utrotningshotade snöleoparden.
Mina tankar gick till vännerna biologerna Ruth och Gunnar som skulle
ha blivit djupt förtvivlade av anblicken.
Roaring Hoofs-festivalen skulle visa sig vara den mest
ansträngande och på sitt sätt krävande festival jag
varit med om. Konceptet innebar att samtliga: musiker, artister, radio-
och tv-bolag, konferensdeltagare och observatörer liksom den bussburna
publiken och de som färdades till häst eller kom på kamel
var tillsammans hela tiden. Med sällskapet följde också
en schaman som stod för det andliga stödet under festivalen.
För oss musiker innebar det långa resor, sena kvällar,
tidiga morgnar och konserter under besvärliga förhållanden,
företrädesvis utomhus. Att repetera och hålla sig i musikalisk
form förutsatte gedigen turnévana. I detta knastertorra klimat
hade exempelvis mina rörblad dugt bättre som tändved än
att spela på – trots att jag vidtagit alla kända åtgärder
för att behålla dem i spelbart skick. Konceptet innebar vidare
att samtliga medverkande var med i samtliga evenemang. Det gällde
alltså att välja rätt verk vid rätt tidpunkt och
på rätt plats. Alla konserter bevakades av Arte, Sveriges Radio,
Danmarks radio och inhemska mongoliska tv-kanaler. Dessutom tog fotografer
från olika media tusentals bilder.
Vid den inledningsvis nämnda inledningskonserten öppnade Mongoliets
infrastrukturminister Jigjid festivalen tillsammans med de båda
organisatörerna Wulff och Badamkhorol. Efter konserten fick alla
medverkande för första gången möjligheter att träffas:
vi som kommit via Berlin, de som kommit från Armenien, Azerbajdzjan,
Kirgisistan, Mongoliet och Japan. Det var en kväll präglad av
ett för oss bekant scenario men ändå fyllt av nya intryck.
Andra dagen väcktes vi i gryningen för avresa med flyg till
Dalanzadgad i södra delen av landet, ute i öknen inte så
långt från gränsen till Kina. Vår robusta "flygande
rälsbuss" en Antonov 24, var helt klart byggd för förhållandena
i ett land som detta. Piloten annonserade i högtalaren att skylten
med "Fasten Seat Belts" nu var släckt. Det var bara att
det inte fanns någon sådan skylt. Bagaget - väskor och
instrument - låg i öppna hatthyllor. När vi landat i Dalanzadgad
kunde vi konstatera att piloten hade satt ner planet mitt i öknen.
Någon särskild landningsbana stod inte att upptäcka. Flygledaren
satt i en kur på taket på ett hus. Det berättades att
samma plan dagen innan plötsligt hade landat mitt ute i öknen.
Det var ingen nödlandning, utan man lastade av en likkista varpå
färden fortsatte, ett bevis på hur viktigt flyget är för
detta ödsliga och utanför städerna väglösa land.
Dalanzadgad är en utpost i Gobi-öknen. Där finns människor
som går över torget i vackra kläder och barn som kan få
en att gråta därför att de är så fattiga. Där
såg jag folk som sålde mjölk ur gamla plastdunkar och
folk som drev taxirörelse med en motorcykel. Affärerna sålde
finaste filt och lastbilsdäck sida vid sida. Och vi gäster fick
en bättre måltid serverad av samma personer som senare trakterade
oss ute i öknen.
Konserten i Dalanzadgad ägde rum i stadens bedagade, slitna och stekheta
stadion. Hela huvudläktaren inklusive trapporna var fylld av publik.
Där spelade vi Daniel Nelsons "Full Throttle" och Mats
Larsson Gothes "Gopak". Fyra damer åtog sig att agera
notställ, eftersom arrangörerna hade "glömt"
organisera sådana. Senare visade det sig att notställ var en
okänd företeelse bland folkmusikerna i Mongoliet. De efter vårt
framförande lätt lomhörda notställen tyckte att det
var intressant att komma så nära musiken. Publiken uppskattade
vårt framträdande hörbart, inte bara på grund av
våra guldblänkande instrument.
Långt ute i Gobiöknen hade vi vårt basläger, där
Coca-Colan rönte ringa efterfrågan medan ölpriset höjdes
med tio procent varje dag. Första kvällen hade vi en ingående
diskussion med professor Albrecht Gürsching, tonsättare från
Hamburg. Han förklarade hur han hade tänkt sig framförandet
av det stycke han skrivit för oss, "Bagatellen". Efter
den 11 september är ingenting mer som förr, sade Gürsching,
som nu ville gå vidare från tiden då till en ny tid.
Inspirationen till verkets titel hade han fått från Beethovens
"Bagateller". Han hade också inspirerats av Beethovens
pianosonat Opus 81a (Les Adieux).Samma kväll
spelade vi Morthensons "Hymn" för första gången,
vilket ledde till att Arte-kanalen bestämde sig för att senare
spela in den i dinosauriedalen i Bayanzag-ravinerna.
Efter en tidig avresa ägnades nästa förmiddag
åt hästkapplöpningar med minderåriga barn som fullfjädrade
tävlingsryttare. Den yngste deltagaren, bara fem år gammal,
kom in på en otrolig nionde plats och fick pris tillsammans med
sin tränare. Vi, som skulle framträda senare på dagen,
bevistade tävlingarna tillsammans med alla andra. Vår konsert
ägde rum på de höga branta sanddynerna i Moltsog Els.
På vägen hade vi kört fast med bussen och fick hjälpa
till att rulla loss den ur sanden. Från bussfönstret såg
vi ett och annat hästskelett grina mot oss ur gruset och sanden.
Uppe på sanddynerna parkerade den beridna publiken sina hästar
och kameler medan tv-folket lade ut kablar till elverken som doldes längre
bort i sanddynerna för att inte störa med sitt buller. Många
i publiken hade ridit i dagar för att kunna vara med på konserten,
något som gjorde ett djupt intryck på oss alla. I stekande
sol högst uppe på en sanddyn framförde vi den sydafrikanske
tonsättaren Jürgen Bräuningers verk "13 movies 4 saxophone
0 electronics". Särskilt våra musikerkolleger tyckte att
dessa tolv stycken passade perfekt i den här konsertsituationen.
Fast samma verk hade ju ett år tidigare mottagits minst lika väl
i en samlingssal i ett township i Sydafrika... Mer fick vi inte spela,
för solen började dala och bussarna måste åka tillbaka
till baslägret före skymningen. I programmet ingick också
till publikens stora förnöjelse brottning på traditionellt
mongoliskt vis. Kvällen var vikt för schamanen, som med hjälp
av en ansenlig mängd attribut höll en stor ceremoni för
naturen, företrädesvis för elden och himlen. Alla deltog,
fast undertecknad avvek en stund för att besöka den äntligen
för tillfället övergivna bekvämlighetsinrättningen.
Det stod helt klart att schamanen var en mycket betydelsefull person,
som stod till deltagarnas förfogande under hela festivalen.
Just som vi packade ihop utbröt ett häftigt åskväder och himlen öppnade sig. Publik och medverkande vandrade tillsammans ned igen - i hällregn. När jag kom fram till bussen var jag tvungen att klä av mig så mycket som anständigheten tillät och vrida ur mina dyngsura kläder. De två hjulspår som hade varit vår väg upp hade försvunnit och dalen hade blivit en enda brusande flod. Våra skickliga chaufförer lyckades till sist med stor möda och hjälp av utsända spanare ta sig ner på slättlandet där de under stort jubel fick ta emot allas tack. Att de bland publiken som red ner klarade sig utmärkt, säger sig självt. Väl hemma igen i vår jurta uppsöktes vi av ett team från mongoliska Kanal 9 som gjorde en mycket väl förberedd lång intervju.
På kvällen var det dags för den traditionella internationella buffén. Alla medverkande hade blivit ombedda att medföra mat typisk för det egna hemlandet. Vi svenskar hade med oss rejält med Gustafskorv och knäckebröd från Dalarna liksom sill från västkusten. Mest exotiska för oss var trion från Azerbajdzjan som hade ställt till med ritualslakt av ett lamm. Buffén tog slut på nolltid - och vi som hade undrat om vi vågade bjuda på matjessill!
På fredagsmorgonen fick saxkvartetten äntligen tillfälle att arbeta tillsammans med tonsättaren Albrecht Gürsching i den för tillfället övergivna baren. Han var mycket mån om att få gå igenom sitt nyskrivna stycke "Bagatellen" med oss. Det skulle uruppföras på kvällens seminarium inom ramen för "Gobi Summer Academy". På seminariet fick vi ännu en gång möjlighet att framföra Ylva Nybergs "Omen".
Vi hade stränga order att passa busstiden klockan sju nästa morgon - vår enda chans att ta oss ut ur Gobi-öknen. Väl framme i Ulan Bator började förberedelserna för avslutningskonserten i stadens kulturcentrum. Tanken var att publiken skulle kunna komma och gå som den ville under den fyra timmar långa konserten, men alla satt snällt kvar. En sådan fantastisk publik! Vi spelade återigen Albrecht Gürschings "Bagatellen", Arne Mellnäs' "Stampede" och Dror Feilers "Ki". Efter en sista tv-intervju i korridoren bakom scenen med den nystartade mongoliska kanalen "Wow" bjöds vi på en stor avslutningsbankett hemma i lägret. För oss blev midsommarnatten mycket kort med sedvanligt tidig väckning innan planet gick till Berlin. Tämligen mörbultade var det bara för oss att tvätta några skjortor till nästa turné, denna gång till Småland. Men det är en annan historia.
I Roaring Hoofs-festivalen ingick även performanceartister, holländaren Martien Groeneveld, den brittiska gruppen "Red Earth" och japanskan Yoriko Miyaoka. De varierade sina mycket skickligt iscensatta framföranden varje gång de framträdde. De unga mongoliska akrobaterna ackompanjerades av den brittiske jazzsaxofonisten Trevor Watts.
Inflätade i övriga evenemang pågick varje dag "Gobi Summer Academy" med konserter och seminarier. Olika instrumentgrupper svarade för var sin kväll. Stråkar, blåsare, slagverk och sångare visade upp sina specialiteter, och schamanen fick ju också sin kväll. Under sångarnas kväll nämnde schweizaren Claudio Danuser att han som operasångare varit tvungen att avstå från att öva joddling, vilket gjorde publiken ännu mer nyfiken på hur joddling egentligen lät. Situationen räddades av vår egen tenorsaxofonist, dalmasen Leif Karlborg, som joddlade en bit till allas, inte minst schweizarnas, stora förtjusning.
Under festivalen demonstrerades och kontrasterades sångtekniker från olika länder på ett mycket effektfullt sätt. Claudio Danuser sjöng exempelvis både på italienska och tvättäkta Schwyzerdütsch. I nästa ögonblick intervjuade han mongolerna om deras strupsång chöömij, en speciell teknik där man i munhålan frambringar höga flöjtliknande övertoner, hela melodislingor, ovanpå en extremt djup grundton.
Vad stråkarna beträffar ställde de mongoliska stråkmusikerna förutom de egna framträdandena upp även utanför konserterna när det behövdes musik. De spelade på morin khur, ett tvåsträngat stråkinstrument med fyrkantig klangkropp som trakteras på viola da gamba-vis. Där västerländska stråkinstrument har en snäcka har detta instrument ett snidat hästhuvud, och det kallas därför hästhuvudfiol. Schweizaren Mathias Hugentobler stod för ett skickligt kammarmusikaliskt cellospel.
I folkmusikgrupperna förekom slagverk i flera olika former. Särskilt imponerade den oerhört skicklige Murat Coskun från Turkiet med sina handtrummor.
Den nutida konstmusiken kom i detta års festival att representeras huvudsakligen av blåsarna, främst av Stockholms Saxofonkvartett. Ny musik framfördes också av den finska flöjtisten Ulla Suokko och den tyske fagottisten Wolfgang Rüdiger. De österländska traditionella blåsinstrumenten utgjorde en kontrast med stillsamma flöjter och det milt klingande instrumentet duduk, en skalmeja med brett dubbelt rörblad. Vid en jämförelse framstod saxofonkvartetten med sitt utåtriktade kraftfulla spel som en sandstorm i öknen. Vi saknade visserligen den praktfulla klädsel som många asiatiska musiker och sångare bar, men vi hade ju våra vackert blänkande instrument, som väckte stort intresse liksom vårt spel.
Vad festivalen har givit oss? Vi har mött musiker och artister från länder som var helt nya för oss, vi har glatt dem och en helt ny publik med nyskriven musik av svenska tonsättare och ny musik vi fått med oss från våra resor. Även denna gång har vi fått musik med oss hem. Albrecht Gürschings "Bagatellen" har vi redan spelat fyra gånger på resa i Småland. Ylva Nybergs "Omen", som vi inledningsvis presenterade som ett "piece in progress", kommer att byggas ut med bl.a. det ljudmaterial Ylva samlat in i Mongoliet. För oss kommer det att bli det kanske värdefullaste dokumentet från vårt utbyte med alla deltagarna i Roaring Hoofs-festivalen i Mongoliet.
---------------